Babymom

...börjar vi ta oss ur sjukdomens grepp. Vågar knappt skriva de eftersom jag är rädd att det ska komma tillbaka igen...Vi behöver inte detta nu också!!

Jag kan inte fatta de...
Om en vecka ska min lille son börja skolas in på dagis!
Jag börjar jobba den 28 februari...
Känns overkligt...
Kommer sakna att träffa min goding hela dagarna men arbeta måste jag ju, man blir ju inte rik av att gå mammaledig!

Jag är rädd för hur jag kommer klara av att jobba och sköta allt ensam...
Ikväll och idag har jag saknat Jocke mer än någonsin...
Jag försöker föreställa mig honom framför mig, så som han va när han levde...
Föreställa mig när han lagade middag den sista kvällen vi fick med honom...Då lagade han sin goda thaigryta och fina Anders o Carro va här...
Jag ser hur vi slappade i soffan efter att de gått hem och Neo somnat...

Min älskling, idag är det lite extra tufft...



HERREGUD så fin du va!! Usch, det kommer ALDRIG finnas någon som kommer kunna mäta sig med dig!!
Jag älskar dig....

Idag har jag på mig ett linne från Gina, jeans från NewYorker och kofta från GeKås. Det va meningen att vi skulle bort på en "knutsfest" som Hyllinge ordnar för alla Hyllingebor men tyvärr sover (eller ÄNTLIGEN sover han!)  lillkillen och partajandet börjar kl 15 så det blir inget för våran del. Synd, jag hade sett fram emot de och det är bra och kul för Neo att komma ut och träffa folk och speciellt barn. Iochmed att jag inte har många vänner som har barn så får han inte leka med andra barn och det är synd. Jag är rädd att han ska få en chock när han börjar dagis och inte fatta vad det är för små människor som springer runt och vill leka med honom...:-( Han blev tex ledsen när Maddes barn, Felicia ca 8 månader, ville leka med honom...Hon började ta lite på honom och då blev det ledsamheter...sen kunde hon inte närma sig ens förrän tårarna kom...:-(

Jag är ledsen över att det blivit så, att vi inte träffat mer barn...Jag kunde gått på öppna förskolan en dag i veckan men det har inte blivit så...Jag vet inte varför, kan bero på mig sorg, att jag inte orkat ta tag i de. Det gör mid ledsen att Neo inte får den start i livet som han förtjänar, som alla barn förtjänar, en engagerad mamma och pappa. Nu får han en halvengagerad mamma känns de som...;-(


Ensamstående mammor, hur gör ni?! Säger det än en gång, ensamstående mammor rockar! Sen är jag ju inte vilken ensamstående mamma som helst, inte alla som har en stor sorg att bära på också...

Anders kom och hämtade mig och Neo innan, jag klarade inte att pynta mer, det blev för mycket...
Underbara vänner! Han förstod att jag inte mådde bra och vips så stod han han här och kramade både mig och Neo och jag fick gråta ut lite <3 Tack, det finns FINA människor på denna jord!



Neo och jag bara mös hemma hos Anders o Carro...eller ja, Neo va ganska vild! Flängde runt som en galning i soffan. Vad hade mamma gjort utan dig lillfisen?

Nä, Neo ville tydligen sova kl halv tio trots att han vaknade vid åtta! Kanske beror på att han inte sov så bra i natt...Han har en hosta som gör att han sover lite oroligt.

Idag är det regn och rusk ute. Blir man på bra humör av de? Nej. Inte när man redan är lite nere...
Drömde om Jocke inatt. Han va levande, han va inte död och han skulle stanna för evigt...När Neo gnällde till inatt drömde jag att Jocke kunde ta honom och stoppa om honom igen...sen vaknade jag och insåg att de inte va sant. Han lever inte alls. Han är död. Inget som kan ändra de...Varför ska jag drömma alltid, om allt och inget?
Ibland är det inge kul...:(

Men livet går vidare men just nu vet jag inte vad jag lever för liv...ibland känns allt så surrealistiskt. Är jag verkligen ensamstående mamma nu? Det hade jag inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli. Hade Jocke fått leva hade de vatt han och jag hela livet, det finns inget annat jag vet så säkert som de.

Vissa dagar är bra (de flesta faktiskt) medans andra är mindre bra. Så kommer det nog vara länge framöver, nått sånhär kommer man inte bara över på ett par veckor. Men hur lång tid tar det? När är jag redo att gå vidare igen...? Frågor som inte har ett svar, jag vet. HATAR dessa frågor man ställer sig som man vet ALDRIG kommer bli besvarade förrän det händer...VARFÖR är ju en hemsk fråga men man kan inte låta bli att ställa sig den.

Jag är inte arg på de som orsakat Jockes död, det va ju inte som om de va meningen att de skulle hända. De mår nog dålig de med. Tänk om de också har familj och barn? Jag vill inte se fler familjer råka illa ut! Jag vill INGEN nått illa...Inte ens de som bär ansvaret ör Jockes död...Jag vet jag skriver de ibland men det är inte sant, som att jag vill att de ska leva på skorpor och vatten, nej de vill jag inte.

Jag vet (polisen sa de iaf) att 2 personer med största sannolikhet kommer bli dömda. För vad och vad straffet kommer bli vet jag inte, änsålänge är allt hemligt. Jag vet inte vilka som blir anklagade men jag har ju mina aningar...men jag kan ju såklart ha fel.

I början av året är det troligtvis rättegång. Usch...Undrar hur jag kommer ta de. Jag hoppas på ett vis att jag bryter ihop, blir totalt mega käckt, slutkörd, ett kolli...för att sedan resa mig och gå vidare, när jag fått UT allt.

Men man vet aldrig hur man reagerar och hur stark man är, det återstår att se. Att det blir några jobbiga dagar, DET vet jag. Hur jobbiga är dock frågan...

Trots alla vänner och underbar familj känner jag mig ändå ensam och det finns inget de kan göra åt de. Det är inte samma sak med vänner som det är att ha någon vid ens sida, leva tillsammans med. Just nu lever jag ensam och jag gillar de inte, inte för fem öre...Kanske för ett öre då, ibland är det skönt att sitta ensam i soffan på kvällen...men det är sällan.

Ojdå detta blev visst ett helt annat inlägg än de var meningen att de skulle bli...
Hoppas ni fattar min osammanhängande text. Svårt att skriva sammanhängande när man själv inte är de...

Varför? Snart ska iaf de som orsakade din död få sina straff! Skorpor och vatten i en mörk kall källare känns för snällt...Hiva en betongvägg över dem? Det låter mer rimligt :'(

Evigt saknad Joacim Erik Daniel Björk.

...du ska veta att jag lider. Men jag kämpar på för vår sons skull...

Titta vilka fina kommentarer jag får ibland. Ta hand om de personerna åt mig, vaka över dem. De ger mig styrka att gå vidare. Vilka otroligt fina människor de finns. Utan deras stöd är jag inget. Det är alla små gester som gör att jag kan le varje dag, trots att du inte finns hos oss.

Anonym om Jockes grav:

"Jag har länge velat skriva något till dig, men inget har verkat tillräckligt bra. Jag började läsa din blogg efter att en kompis till länkat dig i sin blogg och skrivit något om händelsen. Min pojkvän dog från mig, i en bilolycka. Vi va väldigt unga, och hade långt ifrån något så seriöst som du och Jocke. Men jag tror att jag har gått igenom en del av det du känner, jag känner igen mig i så mycket av det du skriver att du känner. Du är så oerhört stark! Jag är så glad att jag klickade mig in på din blogg, att jag får följa dig upp ur ditt helvete. Jag har varit deprimerad under 2 år nu, och du får mig att kämpa vidare, för klarar du dig ur en så här stor sak, så klarar jag mitt! Jag har berättat om dig för hela min familj, och 2 av mina systrar följer också din blogg. Nu, när jag ser dessa bilder, så gråter jag, som så många andra gånger när jag läst din blogg. Jag förstår inte hur du orkar ta dig igenom det här, men jag är glad att du gör det, även om jag inte känner dig. Du ger hopp åt så många där ute som förlorat någon. Jag önskar dig och din fina son all lycka i framtiden!"

KÄRLEK till alla mina läsare, ni ger mig ett otroligt STÖD.


(bild lånad från google.se)

Jag tar ett litet bloggstopp ett par dagar. Hoppas ni förstår.

Behöver pyssla om mig själv och min lille son <3




Vilken mini...Tänk så liten han va för bara ett litet tag sedan :( Här va han nog inte ens 5 månader...

Idag blev det inget jobb för mig. Jag hade ont i huvudet hela dagen igår och den hänger kvar även idag. Plus att Neo har vaknat en massa gånger inatt så jag knappt fått någon sömn, det gjorde ju inte huvudvärken bättre precis.

Säger min kropp ifrån? Har det blivir för mycket? Jag har iaf klarat 6 månader...

         



          Klumpen  ([email protected]) om Så fel jag hade haft...

Det måste vara väldigt skönt att få stöd från de man inte trodde samtidigt en besvikelse från dom man trodde skulle stötta en. I svåra tider visar vilka som verkligen står bredvid en i vått och tort.
Fortsätt kämpa på men det måste underlätta med ett sånt charmtroll till son. :)



Medmänniska  ([email protected]) om Så fel jag hade haft...

Det finns ett ordspråk som lyder: "I nöden prövas vännen"...ganska sant faktiskt...och ibland inser man att de man trodde var ens vänner inte alls är det! Vi är nog många med dig som kännt så...tyvärr! Men du kommer fixa detta Ida med din enorma styrka...OCH lille Neo! Var rädd om dig!

Om någon skulle frågat mig innan Jocke dog: "Vilka personer skulle du ha på en lista över de som skulle stöttat och funnits där vid din sida om något hände Jocke?"

Jag hade inte haft svårt att skriva ihop den för jag hade vetat exakt, konstigt vore de väl annars?

Hmmm, nä inte så konstigt faktiskt! Min lista hade verkligen INTE reflekrerat verkligheten.

Visst är det märkligt hur man tror att man har ett visst liv och så har man de egentligen inte...?


De man trodde stod en närmast står plötsligt längst bort...
De man trodde man förlorat sedan länge kommer tillbaka med full kraft...

Man ser verkligen folks sanna färger när en sorg slår en i ansiktet värre än en tornado.


Jag har i alla fall stöd men inte från de håll jag trodde jag skulle få de.

 

Jag har hur som helst världens mest underbara son som jag alltid kan räkna med! Du är den som kommer laga mitt brustna hjärta <3