1 vecka
Jag kan inte fatta de...
Om en vecka ska min lille son börja skolas in på dagis!
Jag börjar jobba den 28 februari...
Känns overkligt...
Kommer sakna att träffa min goding hela dagarna men arbeta måste jag ju, man blir ju inte rik av att gå mammaledig!
Jag är rädd för hur jag kommer klara av att jobba och sköta allt ensam...
Ikväll och idag har jag saknat Jocke mer än någonsin...
Jag försöker föreställa mig honom framför mig, så som han va när han levde...
Föreställa mig när han lagade middag den sista kvällen vi fick med honom...Då lagade han sin goda thaigryta och fina Anders o Carro va här...
Jag ser hur vi slappade i soffan efter att de gått hem och Neo somnat...
Min älskling, idag är det lite extra tufft...
HERREGUD så fin du va!! Usch, det kommer ALDRIG finnas någon som kommer kunna mäta sig med dig!!
Jag älskar dig....
Vill börja med att säga att du har en supergoding till son :)
Följer din blogg.
Den berör mig.
Jag blir glad, ledsen och ibland blir jag arg.
Glad, när jag ser dig och din fina son le och skratta ihop. Och se er ta dagen som den kommer.
Ledsen, när jag sätter mig in er situation.
och tänker på hur tufft det måste ha varit och är fortfarande.
Arg, när jag tänker på hur orättvist livet är.
Många tårar har rullat på min kind, när jag läst din blogg.
Jag måste få berömma dig...
Så duktig du är! Fortsätter att kämpa på.
Förstår din oro om att börja jobba, lämna Neo på dagis och sköta allt det där själv.
Men vet du vad...det kommer du att klara av lika bra som någon annan om inte bättre.
Du blir bara starkare och starkare.
Men ibland får man ha sina dagar...
Lycka till med dagis och jobb!
Många kramar från mig
Ida...vet inte vad man ska skriva...håller med Sara...
Du vet, det finns ett citat "Det som inte dödar en gör en starkare" Kan kännas skrattretande ibland, men stämmer rätt så bra faktiskt. Har själv gått igenom en del tuffa perioder i livet och undrar ibland "varför" måste detta hända just mig...detta kommer inte att göra mig starkare! Men på något konstigt sätt så blir man det när man väl tagit sig "igenom" det. Vi förlorade vår son som föddes för tidigt (snart 17 år sedan) Jag trodde ALDRIG att jag skulle "repa mig" igen efter det, men det har gjort att jag kunnat möta andra motgångar på ett bättre sätt...tror jag;-) Jag var i din ålder när det hände och jag kände att jag mognade oerhört efter det hemska som hände. En mognad som jag många gånger velat vara utan, men som jag sedan har insett att den varit bra. Nu menar jag för allt i världen inte att det varit värt det...absolut inte...men det som har hänt har ju hänt och man måste försöka fokusera på vad alla tråkiga erfarenheter ger en för insikter...som inte så många andra har. Det tråkiga är bara att man ofta känner sig ensam med dessa nya insikter och har inte så många man kan dela dem med. De flesta i 20-25 årsåldern har ju inte drabbats av så stora förluster som vi...eller hur...och då kan det vara svårt att känna den där känslan av att livet är "hej hopp" om du förstår vad jag menar. Jag tycker att du är fantastisk Ida och vi "superwomans" ;-) får stötta varandra...Jag stöttar dig genom att följa dig här på bloggen...inte för att jag vet om det hjälper;-)KRAM till dig och Neo!
