Babymom

Nä, Neo ville tydligen sova kl halv tio trots att han vaknade vid åtta! Kanske beror på att han inte sov så bra i natt...Han har en hosta som gör att han sover lite oroligt.

Idag är det regn och rusk ute. Blir man på bra humör av de? Nej. Inte när man redan är lite nere...
Drömde om Jocke inatt. Han va levande, han va inte död och han skulle stanna för evigt...När Neo gnällde till inatt drömde jag att Jocke kunde ta honom och stoppa om honom igen...sen vaknade jag och insåg att de inte va sant. Han lever inte alls. Han är död. Inget som kan ändra de...Varför ska jag drömma alltid, om allt och inget?
Ibland är det inge kul...:(

Men livet går vidare men just nu vet jag inte vad jag lever för liv...ibland känns allt så surrealistiskt. Är jag verkligen ensamstående mamma nu? Det hade jag inte i min vildaste fantasi trott att jag skulle bli. Hade Jocke fått leva hade de vatt han och jag hela livet, det finns inget annat jag vet så säkert som de.

Vissa dagar är bra (de flesta faktiskt) medans andra är mindre bra. Så kommer det nog vara länge framöver, nått sånhär kommer man inte bara över på ett par veckor. Men hur lång tid tar det? När är jag redo att gå vidare igen...? Frågor som inte har ett svar, jag vet. HATAR dessa frågor man ställer sig som man vet ALDRIG kommer bli besvarade förrän det händer...VARFÖR är ju en hemsk fråga men man kan inte låta bli att ställa sig den.

Jag är inte arg på de som orsakat Jockes död, det va ju inte som om de va meningen att de skulle hända. De mår nog dålig de med. Tänk om de också har familj och barn? Jag vill inte se fler familjer råka illa ut! Jag vill INGEN nått illa...Inte ens de som bär ansvaret ör Jockes död...Jag vet jag skriver de ibland men det är inte sant, som att jag vill att de ska leva på skorpor och vatten, nej de vill jag inte.

Jag vet (polisen sa de iaf) att 2 personer med största sannolikhet kommer bli dömda. För vad och vad straffet kommer bli vet jag inte, änsålänge är allt hemligt. Jag vet inte vilka som blir anklagade men jag har ju mina aningar...men jag kan ju såklart ha fel.

I början av året är det troligtvis rättegång. Usch...Undrar hur jag kommer ta de. Jag hoppas på ett vis att jag bryter ihop, blir totalt mega käckt, slutkörd, ett kolli...för att sedan resa mig och gå vidare, när jag fått UT allt.

Men man vet aldrig hur man reagerar och hur stark man är, det återstår att se. Att det blir några jobbiga dagar, DET vet jag. Hur jobbiga är dock frågan...

Trots alla vänner och underbar familj känner jag mig ändå ensam och det finns inget de kan göra åt de. Det är inte samma sak med vänner som det är att ha någon vid ens sida, leva tillsammans med. Just nu lever jag ensam och jag gillar de inte, inte för fem öre...Kanske för ett öre då, ibland är det skönt att sitta ensam i soffan på kvällen...men det är sällan.

Ojdå detta blev visst ett helt annat inlägg än de var meningen att de skulle bli...
Hoppas ni fattar min osammanhängande text. Svårt att skriva sammanhängande när man själv inte är de...