Dagen som förändrade vardagen
Hej!
Den 19 mars 2009 fick vi ett besked som varken jag eller min sambo var beredda på. Ett besked som skulle komma att förändra vår vardag och framtid. Vi fick veta att vi skulle bli föräldrar.
Här kommer ni att få läsa om den stora förändringen i vårat liv och hur vi har nått fram hit. Mina tankar och känslor kring att vara gravid.
Vi börjar med att berätta om mig/oss.
Jag är en 22 årig tjej som bor tillsammans med min underbara pojkvän/fästman Jocke sedan snart tre år tillbaka. Vi blev tillsammans sommaren 2005. Det va kärlek vid första ögonkastet för oss båda och sedan 2005 har vi varit tillsammans med ett eller annat gupp på vägen såklart! Vi förlovade oss den 24/6 2006 men bröt den igen i december då vi hade ett uppehåll på 3 veckor. Sedan uppehållet har vi varit tillsammans helhjärtat och den 16 juli 2008 förlovade vi oss igen och ringarna sitter stadigt på våra fingrar.
Nu ska vi alltså sätta ett nytt liv till världen och jag kunde inte vara lyckligare! Dock var graviditeten inte planerad. Jocke ville gärna vänta eftersom han är ett år yngre än mig, alltså 21 år i skrivande stund, men nu blev de inte som vi planerat men varken han eller jag kunde varit lyckligare över detta "miraklet". Det va nog ödet som blandade sig i och bestämde att vi skulle ha en liten nu.
Beskedet om graviditeten gjorde mig minst sagt chockad. Jag misstänkte att jag kunde vara gravid och köpte ett test. Jag tog detta när Jocke var på fotbollsträning och vad såg jag? Två TYDLIGA streck! Jag var utan tvekan med barn! Jag sprang fram och tillbaka i lägenheten som en yrpanna, skrattandes och gråtandes på samma gång! Alla tankar som kan fara runt i ett huvud...ja, de for runt! "Ska jag bli mamma?" "Jag som inte trodde att jag kunde bli gravid!!" "Jag MÅSTE berätta de för någon!"
Den som först fick veta om graviditeten var min bästa kompis i hela världen, Åsa. Tyvärr pluggar hon just nu utomlands så de fick bli en konferans via MSN. Hon började gråta av lycka! Ju mer jag pratade med henne desto mer fattade jag vad som verkligen va påväg att hända: Vi skulle bli föräldrar, PÅ RIKTIGT!
Jag började bli nervös...hur skulle jag säga detta till Jocke? Jag visste att han inte ville ha barn än så jag va skit nervös! När han väl kom hem kunde jag inte få fram ett ljud...jag bara kröp upp i hans famn och burrade in mig i hans armar. Han sa: "Vad är de?" Jag sa inget..."Men va konsigt du är" Jag sa bara "mmm..." Så sa han: "Vaddå? Är du med barn eller?" Jag burrade in mig längre och längre in..."Vaddå? E du de?" Jag sa: "mmm..." Han frågade en gång till. Då sa jag: "Ja." Han tittade på mig och utbrast ett "shhiiiit...." och så andades han tungt ut och in...
Efter att han smält de hela frågade jag honom vad han kände. Han sa att han inte kunde vara glad ännu, han var ju chockad, precis som jag varit till en början. Jag hade ju fått tid på mig att smälta och ta in de hela. Vi pratade lite och jag sa att jag kommer aldrig få för mig att göra abort och de vet han. Det gick någon timme och han började vänja sig vid tanken. Efter ett tag kom han ut från köket, tittade på mig och sa de mest underbara orden: "Du vet, jag brukar ju drömma om att vinna en massa miljoner kronor. Då får jag ett sånt lyckorus genom hela kroppen. Ett sånt rus fick jag nu". Jag älskar denna mannen! Det va hans sätt att tala om för mig att han är glad över att bli pappa!
Snart berättade vi för våra familjer och de blev hur lyckliga som helst! Mamma började gråta en skvätt och pappa pratade om hur han skulle bli morfar, som om han va jätte stolt! Jockes mamma fick ett smajl av glädje som inte ville lägga sig. Hela kvällen satt hon med ett leende och fick efter ett tag ont i käkarna av allt smilande! Jockes pappa blev gladare än jag trott. Eller inte gladare men han visade de mer än vad jag hade trott. Han gick raka vägen ut till köket för att brygga kaffe som han skulle ha för att blanda kaffe-bailys! Straight to the bar alltså! Sen blev de bomber och raketer (fyrvärkeritokig som han är).
Än vet inte alla i vår kompiskrets och vår släkt att vi ska ha barn eftersom jag tycker att de e för tidigt att berätta. Efter vecka 12 tycker jag de e okej att berätta för alla.
Så, jag är just nu i vecka 9+2. Så det är ju bara tre veckor kvar tills vi gör de offentligt!
Nu vill jag bara att magen ska börja synas så de känns mer "på riktigt".
Jag har aldrig varit lyckligare än just nu. Hur kan man älska något som ännu bara är en liten ärta? Mamma känslorna börjar redan infinna sig...
Bloggens utseende kommer vara helt vit fram tills att den lille krabaten kommit ut. Jag kör helt neutralt eftersom vi inte ska ta reda på könet innan den ligger på mitt bröst. Vi vill såklart bli överraskade!
Denna bloggen kommer bara handla om min graviditet och hur jag upplever allt runtomkring den. Min "vanliga" blogg kommer att finnas kvar tills bebisen är född, sen smäller jag ihop dom till en blogg istället. I min andra blogg kan du läsa om min vardag där jag inte kommer nämna så mycket om graviditeten.
Kom gärna med frågor och kommentarer! Jag svarar på ALLT! :)
//Babymom - Ida
Den 19 mars 2009 fick vi ett besked som varken jag eller min sambo var beredda på. Ett besked som skulle komma att förändra vår vardag och framtid. Vi fick veta att vi skulle bli föräldrar.
Här kommer ni att få läsa om den stora förändringen i vårat liv och hur vi har nått fram hit. Mina tankar och känslor kring att vara gravid.
Vi börjar med att berätta om mig/oss.
Jag är en 22 årig tjej som bor tillsammans med min underbara pojkvän/fästman Jocke sedan snart tre år tillbaka. Vi blev tillsammans sommaren 2005. Det va kärlek vid första ögonkastet för oss båda och sedan 2005 har vi varit tillsammans med ett eller annat gupp på vägen såklart! Vi förlovade oss den 24/6 2006 men bröt den igen i december då vi hade ett uppehåll på 3 veckor. Sedan uppehållet har vi varit tillsammans helhjärtat och den 16 juli 2008 förlovade vi oss igen och ringarna sitter stadigt på våra fingrar.
Nu ska vi alltså sätta ett nytt liv till världen och jag kunde inte vara lyckligare! Dock var graviditeten inte planerad. Jocke ville gärna vänta eftersom han är ett år yngre än mig, alltså 21 år i skrivande stund, men nu blev de inte som vi planerat men varken han eller jag kunde varit lyckligare över detta "miraklet". Det va nog ödet som blandade sig i och bestämde att vi skulle ha en liten nu.
Beskedet om graviditeten gjorde mig minst sagt chockad. Jag misstänkte att jag kunde vara gravid och köpte ett test. Jag tog detta när Jocke var på fotbollsträning och vad såg jag? Två TYDLIGA streck! Jag var utan tvekan med barn! Jag sprang fram och tillbaka i lägenheten som en yrpanna, skrattandes och gråtandes på samma gång! Alla tankar som kan fara runt i ett huvud...ja, de for runt! "Ska jag bli mamma?" "Jag som inte trodde att jag kunde bli gravid!!" "Jag MÅSTE berätta de för någon!"
Den som först fick veta om graviditeten var min bästa kompis i hela världen, Åsa. Tyvärr pluggar hon just nu utomlands så de fick bli en konferans via MSN. Hon började gråta av lycka! Ju mer jag pratade med henne desto mer fattade jag vad som verkligen va påväg att hända: Vi skulle bli föräldrar, PÅ RIKTIGT!
Jag började bli nervös...hur skulle jag säga detta till Jocke? Jag visste att han inte ville ha barn än så jag va skit nervös! När han väl kom hem kunde jag inte få fram ett ljud...jag bara kröp upp i hans famn och burrade in mig i hans armar. Han sa: "Vad är de?" Jag sa inget..."Men va konsigt du är" Jag sa bara "mmm..." Så sa han: "Vaddå? Är du med barn eller?" Jag burrade in mig längre och längre in..."Vaddå? E du de?" Jag sa: "mmm..." Han frågade en gång till. Då sa jag: "Ja." Han tittade på mig och utbrast ett "shhiiiit...." och så andades han tungt ut och in...
Efter att han smält de hela frågade jag honom vad han kände. Han sa att han inte kunde vara glad ännu, han var ju chockad, precis som jag varit till en början. Jag hade ju fått tid på mig att smälta och ta in de hela. Vi pratade lite och jag sa att jag kommer aldrig få för mig att göra abort och de vet han. Det gick någon timme och han började vänja sig vid tanken. Efter ett tag kom han ut från köket, tittade på mig och sa de mest underbara orden: "Du vet, jag brukar ju drömma om att vinna en massa miljoner kronor. Då får jag ett sånt lyckorus genom hela kroppen. Ett sånt rus fick jag nu". Jag älskar denna mannen! Det va hans sätt att tala om för mig att han är glad över att bli pappa!
Snart berättade vi för våra familjer och de blev hur lyckliga som helst! Mamma började gråta en skvätt och pappa pratade om hur han skulle bli morfar, som om han va jätte stolt! Jockes mamma fick ett smajl av glädje som inte ville lägga sig. Hela kvällen satt hon med ett leende och fick efter ett tag ont i käkarna av allt smilande! Jockes pappa blev gladare än jag trott. Eller inte gladare men han visade de mer än vad jag hade trott. Han gick raka vägen ut till köket för att brygga kaffe som han skulle ha för att blanda kaffe-bailys! Straight to the bar alltså! Sen blev de bomber och raketer (fyrvärkeritokig som han är).
Än vet inte alla i vår kompiskrets och vår släkt att vi ska ha barn eftersom jag tycker att de e för tidigt att berätta. Efter vecka 12 tycker jag de e okej att berätta för alla.
Så, jag är just nu i vecka 9+2. Så det är ju bara tre veckor kvar tills vi gör de offentligt!
Nu vill jag bara att magen ska börja synas så de känns mer "på riktigt".
Jag har aldrig varit lyckligare än just nu. Hur kan man älska något som ännu bara är en liten ärta? Mamma känslorna börjar redan infinna sig...
Bloggens utseende kommer vara helt vit fram tills att den lille krabaten kommit ut. Jag kör helt neutralt eftersom vi inte ska ta reda på könet innan den ligger på mitt bröst. Vi vill såklart bli överraskade!
Denna bloggen kommer bara handla om min graviditet och hur jag upplever allt runtomkring den. Min "vanliga" blogg kommer att finnas kvar tills bebisen är född, sen smäller jag ihop dom till en blogg istället. I min andra blogg kan du läsa om min vardag där jag inte kommer nämna så mycket om graviditeten.
Kom gärna med frågor och kommentarer! Jag svarar på ALLT! :)
//Babymom - Ida
