Bakåttänk

Jag tänker hela tiden bakåt och det gör inte någonting bättre precis. Tänker att "ja för två veckor sedan gjorde vi detta och för en månad sedan detta..." Jag funderar på VARFÖR detta hände just min lilla familj. Det va inte såhär det skulle bli. Även om jag inte gråter och kan le och skratta ibland så försvinner inte den tomma känslan i magen, den som saknar Jocke något så enormt mycket och vårt underbara liv tillsammans. Allt va väl för bra för att vara sant...

Min lille son som inte får lära känna vad som skulle blivit den BÄSTA pappan i världen. Ni som kände Jocke vet att han skulle blivit en ROLIG pappa att vara med.

Jag hoppas innerligt att de som kommer på begravningen tar orden "färgglad klädsel" på ALLVAR! INGA deppiga svarta tråkiga kläder, det hade Jocke INTE velat se. Han älskade färgglada kläder och var en färgstark person så de som kommer med svart klädsel kommer jag bli arg på. På kroppen SKA åtminstonde ETT plagg vara färgglatt för att hedra och göra min älskade glad.

Jag blir rädd när jag tänker på framtiden. Jag blir rädd när jag tänker på hur perfekt Jocke egentligen va som sambo/fästman/pojkvän/pappa. Som Jockes mamma sa "du kommer jämföra alla med Jocke, så är det bara." Och visst, det är så sant...Och när man haft perfektion, levt med en man som enligt mig inte hade en enda dålig sida, hur hittar man då någon annan att leva med? För mig känns det bisarrt att tänka att jag någon gång ska va med någon annan men det är ju ett faktum, jag är ju bara 23 år.
Jocke VA verkligen den ultimala mannen. Han kliade mig på ryggen när jag ville (han kunde tom själv börja göra de utan att jag sagt något), han lagade UNDERBART god mat, han bråkade aldrig med mig, han ville alltid göra allting ordentligt, han fick mig att skratta, han bjöd ALLTID på sig själv, han städade och fixade. Vi delade liksom lika på ALLT (utom tvätten). Usch, nä...jag blir rädd. Han älskade alla och va lika älskad tillbaka.

Nu ska jag ta hand om allt själv. Min största fruktan och igår grät jag hela dagen för jag kände att jag kommer inte orka detta. Ett helt hem själv plus vår lilla guldklimp. Jocke va min klippa. Alla behöver en famn att krypa upp i när allt känns piss.

JOCKE. Du kommer alltid vara älskad av MIG. TACK för de 4½ åren du gav mig. VI ses igen på ONSDAG. Åter igen ska jag få pussa din mun och värma din hand! <3 Än finns DU fysiskt hos oss.






Kommentarer
Postat av: Medmänniska

Du kommer att klara dig Ida, du verkar vara en stark tjej och du har många nära och kära som bryr sig om Dig och Neo. Kämpa på, tänker på Er varje dag.

2010-04-03 @ 19:38:02
Postat av: åsa

Kämpa på en dag i taget det är svårt och tar tid,men det kommer bli lättare en dag. Önskar dig och din lille son all lycka i framtiden. Det kan bara bli bättre för du har redan varit med om det värsta.

Kram Åsa

2010-04-03 @ 21:30:44
Postat av: Pär

Kram på dig och Neo

2010-04-03 @ 22:05:52
Postat av: En som vet

Kära Ida! Har följt din blogg, du är så stark! Jag beundrar din kämparglöd. Du ska se att livet faktiskt går vidare. Tro mig! JAG VET. Förlorade min systerson för snart 2 år sedan. Jocke är med dig varje dag. Vi har fått bevisat att vår Anton är med oss. Antons föräldrar umgicks med Jockes pappa under skoltiden. Dem har skickat ett kort till dem. Du och Neo är inte ensamma. Jocke finns hos er. Du står inte med allt själv. Du verkar ha så många runt dig. Tänker på dig och Neo varje dag.

Ta hand om er!

2010-04-03 @ 22:27:17
Postat av: Karolin

Det är som Maysan säger, du kommer att jämföra ALLA med Jocke och du kommer aldrig hitta någon som är som honom. Det är ingen som någonsin kommer att begära att du ska glömma honom, och du kommer kanske aldrig till ens 80% gå vidare. Men någon gång kommer du att träffa någon som gör dig lycklig och kommer att vara en bra pappa åt Neo! Låt det bara ta den tid du behöver innan du kan släppa in någon ny i ditt liv!

2010-04-04 @ 09:27:06
Postat av: susanne

Tack för din blogg. Jag tror att det är viktigt att skriva ner sina tankar för då bearbetar man det man har varit med om sakta men säkert. Att sörja är en lång process.

Har själv förlorat en liten älskad son och jag efter många år bloggat kring detta. Det har hjälpt mig och jag har även lärt känna mig själv på ett annat sätt genom detta.

Tänker på er och hoppas du känner styrka från alla genom din blogg.

Förstår att Jocke var en fin person och hoppas det blir mycket färg på begravningen som ni båda hoppas.

kram från änglamamman Susanne

2010-04-04 @ 10:21:37
URL: http://margitohlsson.blogg.se/
Postat av: Louise

Att vara ensam mamma är tufft ibland, det värsta är att inte ha någon att dela sina upplevelser kring det lilla barnet med, någon som älskar HxN lika villkorslöst som en själv och tycker att de små framstegen är SÅ fantastiska! Lever själv med min 3-åring sedan hon var 6 månader. Det praktiska fixar du, det är inte så svårt som man tror, det känslomässiga finns det andra ensamma som kan stötta dig i! Du verkar vara en toppentjej!

2010-04-04 @ 11:20:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0