Babymom -

Huset

Är just nu hemma i huset och ska fixa lite. Lite tvätt som ska tvättas samt att jag tänkte försöka dammsuga...men klumpen i magen gör det hela så svårt. Känns meningslöst att hålla på nu när DU är borta. Allt jag gjorde här hemma innan var ju för VÅR skull, vem ska jag nu göra det för? Jag bor ju för f*n inte här längre...VILL inte bo eller vara här, det är för svårt. Mår aldrig bra av att vara här i VÅRT hus för de va ju vad de skulle vara, VÅRT hus. Vi tre skulle bli så lyckliga här men av någon anledning tyckte ödet annorlunda. Jag är så ledsen för DIN skull älskling, att DU inte får leva längre, det är inte rättvist. Jag hoppas dock att du inte känner någon smärta, vart du än är. Jag klarar inte om du är ledsen, det vet du. Och jag vet att du tycker det är skitjobbigt att se mig ledsen så jag försöker, för din skull, att inte vara de allt för ofta men ibland måste de ut för jag saknar dig så in i h*lvete, Jocke!! Förutom Neo var du den största gåvan jag fått i mitt liv, det va inte meningen att den skulle ryckas bort...

Tänker på dig ofta och önskar inget hellre än att du ska komma tillbaka till oss så vi kan bli en familj igen, så som de borde vara. Att allt ska bli som vanligt.

Usch, det är inte lätt att leva med ett brustet hjärta...

2010-04-26 @ 12:33:19 Min sorg Permalink

Kommentarer

Postat av: Anonym

Sänder massa strykekramar till dig och Neo.

2010-04-26 @ 14:14:15

Postat av: Annica

Usch, ja. Jag lider med dig när jag läser smärtan i dina ord. Det är inte klokt som det kan bli och på grund av nån annans idiotiska misstag (slarv)! Man blir så arg, så arg, men det hjälper inte. Jag hoppas du en dag kan finna glädje och lycka även om minnet av Jocke aldrig kommer försvinna. Det är en lång väg dit och resan kommer vara smärtsam, men förhoppningsvis kommer du fram med större insikt i livet än många andra skaffar sig på en hel livstid!

Styrkekramar till dig, från en medmänniska.

2010-04-26 @ 15:39:37

Postat av: Linda

Åh Ida...att du ens skall skriva dessa orden...det gör så ont i mig, kan inte ens föreställa mig hur du känner det. Jag vet inte hur ödet kan bestämma sånt här? Om det ens finns ett öde? Jag har alltid trott det innan men nu vet jag inte. Fy för...så orättvist! Jag lider så så med dig, det hjälper föga, jag vet. Men om du någonsin tvivlar, gör inte det. Du tillhör vår familj ändå och kommer alltid göra.

Jag, Ida och lillebror tänkte åka ut till Maysan i veckan, kanske är du där så vi kan säga hej till dig och Neo.

Tänker på dig Ida, alltid alltid.

Puss o kram

2010-04-26 @ 15:41:48

Postat av: Medmänniska

Ett brustet hjärta KAN bli "helt" igen...något ärrat, men dock. Förstår att du inte vill vara i "ert" hus...måste kännas jättekonstigt. Gör det som känns rätt för dig Ida...oavsett vad andra tycker...DET ÄR DU SOM BESTÄMMER ÖVER DITT LIV...nja, inte över ödet, men dina beslut bestämmer du över...tänk på det! Hoppas att vårvärmen kan värma ditt brustna hjärta lite!!! KRAM från en som tänker på dig!

2010-04-26 @ 16:02:03

Postat av: Sofie

Hejsan!

Jag började läsa din blogg för ca 3 veckor sedan och nu kan jag inte sluta. Det är så hemskt det som hänt men mellan raderna läser man ändå att du kämpar för er sons skull, det kommer er lille kille alltid att vara: er son! Tänk på det och kämpa på! Du har många som tänker på dig fast många inte ens har träffat dig!

2010-04-26 @ 18:39:32

Postat av: Åsa

Älskar dig, och saknar dig. har inga pengar på min mobil, men ring om du vill prata. när som.

tusen pussar och kramar

2010-04-26 @ 19:59:28

Trackback